Aktuellt (arkiv)‎ > ‎

Dags för en global moraldiskussion?

skickad 28 maj 2012 01:15 av Ulf Eriksson

I en transparent värld vet alla vem du gör affärer med – och du får stå till svars för det. Oavsett om det är en kinesisk diktatur, krigsherrar i Sudan eller odemokratiska stater. Efter vårens skandaler med bristande företagsetik, med Lundinaffären i centrum, följer en viktig fråga: Vilken moral kan man kräva av företag när det kommer till demokrati och mänskliga rättigheter. Vi bad en präst, en företagsledare och Sveriges nya CSR-ambassadör att ge oss sina perspektiv.

 

”Du måste ha ett eget regelverk”

Hans Stråberg om varför det är en sak att ha rätt i princip och en sak att få rätt i media.

Även om man som företagsledare försöker agera i enlighet med sin moraliska kompass kan det bli fel någon gång och då måste man rätta till det. Min grundsyn är att det då bara finns en sak att göra: tala sanning. För allt annat hinner upp dig förr eller senare och då blir det mycket värre.

Det finns säkert företag som närmar sig transparens med viss försiktighet, men egentligen är det enkelt. Antingen är man transparent eller så är man det inte.

Visst, är man transparent kan det också innebära att uppgifter om en del mindre önskvärda aktiviteter har lättare att nå media. Men även om det kan blir fel och kännas som media vinklar orättvist är det lättare att agera om man är proaktiv. Så transparens gör att man tvingas skärpa sig och tvingas skärpa kontrollen av det man gör. Och det är bra för varumärke och affärer.

De flesta internationella bolag har uppförandekoder som gäller ovanför lokala lagar och regler. Även om ett uppförande är legio i ett land, exempelvis att smörja tjänstemän, gör det inte det mera tillåtet eftersom det trots allt bryter mot företagens interna etiska regelverk.

Under mina år som koncernchef för Electrolux upplevde jag aldrig att det var en nackdel att vi hade ett tydligt regelverk – tvärtom var det något som gav oss fördelar. Med tydligt regelverk menar jag inte bara att det ska finnas dokumenterat – men att det ska vara känt och att medarbetarna ska känna till vilka processer vi tillämpar för att kontrollera att de följs. Det är som med 50-skyltarna. Om man aldrig ser polisen göra fartkontroller är det lätt att man kör fortare och fortare.

När vi på Electrolux gjorde affärer i högriskländer där det förekom både barnarbete och där det var problem med arbetssäkerheten ökade vi antalet inspektioner hos våra underleverantörer för att hela tiden kontrollera att vi levde upp till lokala lagar och förordningar och vårt eget regelverk. Och när vi inte gjorde det åtgärdade vi problemet så fort som möjligt.

Det är klart att företag kan bidra till att förbättra arbetsförhållandena i andra länder. Men det är svårt att som enskilt företag påverka andra länders lagstiftning och dess efterlevnad. Sättet att göra det på är att agera som en god förebild. Ju mer förebild man är, ju mer tvingar man samtidigt andra företag att följa efter för att försöka utjämna de konkurrensfördelar man fått.

I vår transparanta värld är processerna för att följa upp så att värderingarna efterlevs faktiskt något man måste ha ordning på. Allt annat är farligt för varumärket, för det rykte man har i omgivningen eller hos investerare. Det kan därför inte vara någon skillnad om man är ett konsumentföretag eller inte – ryktet är alltid avgörande i affärer.

Ett exempel på hur global den miljö företag agerar i blivit var när jag som nytillträdd VD besökte Indien och uttalade mig  om vår Brasilianska verksamhet i någon fråga. Tre timmar senare ringde chefen för Electrolux i Brasilien och undrade vad jag egentligen hade sagt efter att journalister ringt honom lokalt. Så höga är kraven på att man ska vara transparent och tydlig med sina värderingar. Eller rättare sagt, så var kraven på företag redan för tio år. Idag är de ännu högre.

Utan uttalade värderingar om vad som är rätt och vad som är fel och hur man vill bidra till ett bättre samhälle är det lätt att man exploaterar möjligheter när man ser dem, utan att tänka på vilka konsekvenser det kan ha för andra. Men samtidigt kan det vara en sak att ha rätt och en annan att få rätt i media.

”Lundin har rätt i princip”

Sveriges CSR-ambassadör Lisa Emilia Svensson om varför företag måste verka i diktaturer.

När bröderna Lundin säger att de bidragit till att göra livet bättre i Etiopien, Sudan och Kongo genom att investera där har de principiellt rätt. Handel är viktigt och en förutsättning för att länder ska utvecklas. Samtidigt måste man vara medveten om de utmaningar som finns i dessa länder och man har ett ansvar för hur företagsverksamheten påverkar omgivningen.

En grundbult i alla resonemang om företags uppträdande i olika områden är att inget är svart eller vitt! Man måste anpassa sig till situationen och inte glömma att man alltid har ett ansvar för att respektera de mänskliga rättigheterna i enlighet med FN:s konventioner.

Frågan är naturligtvis om företag ska bedriva verksamhet i länder som har mindre demokratiska styrelseskick eller där korruptionen är stor? Jag tycker det. Det är både viktigt och önskvärt att svenska företag är närvarande på svåra marknader. Det ger möjlighet att kunna agera som goda förebilder och positivt bidra till en lokal utveckling. Samtidigt måste detta göras parallellt med att företagen är tydliga med att de vill minimera sin eventuellt negativa påverkan och positivt bidra till att förhållanden blir bättre. Jag vill inte se ett ”race to the bottom” där företag utnyttjar avsaknaden av lagar och regler för att sänka standarder oavsett om det gäller mänskliga rättigheter, arbetstagares rättigheter eller miljöfrågor.

Företag som bedriver verksamhet på riktigt svåra marknader, exempelvis i konfliktzoner, måste ha internationella ramverk som ingångsvärde och vara medvetna om rådande förutsättningar för civilsamhället. Man måste även försöka se till att inte civilbefolkningen skadas och medverka till en positiv utveckling på sikt. För att kunna göra det måste man ha koll på sin verksamhet, t.ex. hur anställda agerar. Ansvaret inkluderar också rimlig kännedom i leverantörskedjor och affärsrelationer

För en tid sedan samlades OECDs medlemsländer i London för att diskutera hur riktlinjer kan appliceras på b.la. olje- och gasindustrin. Syftet var att diskutera gemensamma principer för att säkerställa att dessa riktlinjer efterlevs och hur transparenta företag bör vara. De frågor som kom upp berör inte bara den här sektorn men även deras affärspartners, leverantörer och investerare.

Oavsett var man gör affärer har företag idag alltid att vinna på att kommunicera den positiva utveckling man bidragit till. I en värld som blir allt mer sammanlänkad är transparens och öppenhet kärnvärden. När något läcker ut (och det gör det oftast förr eller senare) så kan man varken kontrollera tillfället eller innehållet. En sådan strategi kan leda till att företag hamnar i försvarsställning där man tvingas reagera andras påståenden. Istället för att själv sätta agendan blir man istället ett byte i medias jakt på nyheter och plötsligt är det svansen som viftar på hunden.

Även om media naturligtvis också har ett ansvar för att inte vinkla nyheter så att det låser den viktiga diskussionen om hur företag kan bidra till förbättringar, borde företag som Lundin också inse att den bästa strategin är att berätta om konkreta exempel på vilken positiv förändring man bidragit till i de här länderna – men också de utmaningar man mött och vad man gjort för att minimera dessa. Först då kan vi konstruktivt bedöma i vilken grad investeringarna bidragit till att göra livet bättre för människorna i Etiopien, Sudan och Kongo i praktiken.

”Företagsledare måste ha en moralisk kompass”

Prästen och debattören Helle Klein om varför näringslivet ska sätta press på politikerna och varför bröderna Lundin inte bidrar till att göra livet bättre i Sudan.

En sak måste vi ha klar för oss: Ett företag är en del av samhället och måste därmed förhålla sig till det liksom samhället måste förhålla sig till företaget. Därigenom får också företag en stor politisk betydelse och den makten måste användas med eftertanke.

Med tanke på att olja dessutom är en av de stora maktfrågorna är Lundin Petroleums affärsidé allt annat än okomplicerad. Med tanke på oljebolagens kontroversiella natur, både ur ett geopolitiskt och ur ett miljömässigt perspektiv, måste de om några göra bedömningar av samhällets utveckling och de etiska övervägningar som är knutna till detta. Och här har de enligt mitt sätt att se det, verkligen fallerat.

När bröderna Lundin hävdar att de bidrar till att göra livet bättre i Sudan genom att investera där är det inte ens sant. Sudanesiska regeringsstyrkor har ju faktiskt fördrivit människor från ställen där Lundin velat leta olja och oljeutvinningen har bidragit till att konflikten mellan regimen och rebellerna ökat i intensitet. Genom sitt agerande har man därmed snarare gjort livet sämre, än bättre.

Att bara säga att man uppfyller följer lokala lagar och regler räcker inte. Även om man hör den typen av argument av företag som gör affärer i diktaturer eller senast, i samband med vapenaffären i Saudiarabien, så innebär det ju att man tillämpar olika värderingsskalor i olika delar av världen. Det är ingen hållbar etisk kodex – värderingarna måste man bära med sig, oavsett var i världen man än verkar.

Att Lundin hittills verkat vara mindre känsliga mot kritik kan vara kopplat till det faktum att de inte har några konsumenter att svara inför, på samma sätt som Ikea eller H&M tvingas göra. Tondöva för tidens stämningar eller inte – de har kunnat hålla på i många år utan att behöva bry sig.

Samtidigt ser vi hur konsumentvärderingarna till slut når fram när stora ägare börjar ställa frågor. De värderingar som spelat in när vi valt pensionsfonder får effekt när fonderna just därför sätter press på Lundin.

Guidade av de värderingar som utgör deras moraliska kompass måste alla företagsledare våga sätta den press på politikerna för att bidra till en bättre värld. Ett avgörande slag i kampen mot apartheid var när näringslivet bestämde sig för att delta i bojkotten.  fick det effekt.

Resonemang av typen att ”om inte vi gör, kommer någon annan att göra det” är därför ett etiskt resonemang som både är nonsens och förkastligt. Om inte för någon annan så för sig själv måste varje människa ha ett antal värderingar man tror på och agerar efter

Artikeln hämtad ur CSR i Praktiken

 
Comments