Aktuellt (arkiv)‎ > ‎

Stort behov av att reformera CSR-utbildningarna

skickad 3 dec. 2010 03:44 av Ulf Eriksson   [ uppdaterad 3 dec. 2010 10:08 ]

Om de utbildningar som verkligen ska handla om CSR inte insett kopplingen mellan affärsnytta och hållbarhet – hur är det då med resten? Vilka effekter får det när det visar sig att dessa spjutspetsinstitutioner har rätt trubbiga utbildningar på området? Vår chefredaktör pekar på farorna, lösningarna och förklarar vilket ansvar CSR i Praktiken tänker ta för att bidra med lösningar.

Efter åratal av ifrågasättande om man verkligen kunde koppla ihop hållbarhet och lönsamhet visade Harvardprofessorn Michael Porter var skåpet skulle stå. För fyra år sedan, i decembernumret av Harvard Business Review 2006 publicerade Porter, tillsammans med Mark Kramer, artikeln ”Strategy & Society: The Link between Competitive Advantage and Corporate Social Responsibility”.

Samma månad grundades CSR i Praktiken och i en av våra första artiklarskrev vi om publiceringen med en naiv förhoppning om att slippa diskutera frågan mer nu när Porter, denna auktoritet på företagens konkurrenskraft som så flitigt citeras både i styrelserum på ledande företag och fikarummen på prestigefulla akademiska institutioner, så tydligt kunde visa på kopplingen. Fyra år senare har verkligheten hunnit i kapp och företag av alla storlekar, från alla branscher förstår hur hållbarhet kan bidra till att förbättra lönsamheten. Man närmar sig allt mer sällan med passiv avvaktan, men med offensiv entusiasm, lyckliga över att ha förstått kraften i en resurseffektiv verksamhet som tar hänsyn till omvärlden.

Det är alltså inte så konstigt att allt fler studenter intresserar sig för frågorna och törstar efter frågor på hur de kan omsätta CSR i praktiken. Den stora mängd frågor vi får till redaktionen från studenter gjorde att vi beslutade oss för att undersöka hur väl några av de mest kända institutionerna Sverige, de som utbildar morgondagens företagsledare, behandlar CSR-frågorna i sina ordinarie kurser eller i de specialkurser som ges i ämnet.

Resultatet är nedslående. Utbildningsmetoderna oftast utgår från teori, inte praktik, och kombineras med ett synsätt om att CSR i huvudsak är en etisk fråga och något som främst relaterar till riskhantering. Kopplingen till ekonomi är svag vid de flesta institutioner och vi har inte funnit bevis för att något av lärosätena hjälper studenterna att utforska gränslandet mellan innovation och hållbarhet – ett område där det är lättast att räkna hem satsningarna på området.

Om inte de utbildningar som ska handla om CSR insett kopplingen mellan affärsnytta och hållbarhet – hur är det då med resten av utbildningarna? Om dessa institutioner, som presenterar sig som spjutspetsinstitutioner, framförallt betraktar CSR som något som har att göra mer hållbarhet – talar de då inte för att de i själva verket är ganska trubbiga?

Visst, många av dem pratar om att de har nära kontakter med näringslivet och att de månar om att inkludera företagens perspektiv, men när man granskar utbildningsplanen framträder en annan bild. Vid Företagsekonomiska institutionen vid Uppsala Universitet berättar man utan att blinka för oss att man inte har några föreläsare från företag på sin CSR-utbildning över huvud taget och vid Handelshögskolan i Göteborg har man bara föreläsare från näringslivet “vissa terminer”.

Och även om Handelshögskolan i Stockholm erbjuder studenterna en del interaktioner med näringslivet, något som alltid varit en paradgren på skolan, vittnar urvalet av föreläsare och inriktning på de få case studenterna får ta del av att man märkligt nog inte närmar sig frågan ur ett inifrån-och-ut-perspektiv, som man gör på företag, men från ett utifrån-och-in-perspektiv. Är det konstigt om de 300 studenter som tas in på kandidatutbildningen varje år riskerar att få en märklig uppfattning om CSR när en av de första föreläsningarna om hållbarhet de får ges av någon från näringslivet som utgår från ett välgörenhetsperspektiv?

Självklart är universitetens uppdrag bredare än att bara utbilda arbetskraft – genom att lära studenterna att förstå modeller och granska olika fenomen på ett kritiskt sätt ska de uppfostras till självständiga och eftertraktade individer på arbetsmarknaden. Alla landets studenter kan inte, och ska inte, bli “hållbarhetsexperter” (vilket är målet med Stockholm Universitets utbildningar och det ställer därför dessa i ett litet annat ljus)

Men att alla ekonomistudenter kan få en grundläggande kunskap om hållbarhet ur ett affärsperspektiv är väldigt viktigt, särskilt  eftersom många företag i dag förutsätter att nyanställda greppar dessa typer av frågor. För att få studenter intresserade av ämnet så är det viktigt att det inte stökas över på den grundläggande nivån, då tror vi att man gör dem en stor otjänst när det gäller deras framtida konkurrenskraft. Att inte inkludera CSR-frågor i exempelvis utbildningar för inköpare riskerar att skapa inköpare som inte lever upp till de krav som ställs på inköpare idag.

Självklart ska studenter få insikt i de olika perspektiv – nutida och historiska – som finns och och funnits när det gäller CSR, men när vi studerar litteraturlistor, tittar på vilka typer av case man använder sig av, och vilka föreläsare man valt att bjuda in till årets kurser lyser affärsperspektivet i många fall med sin frånvaro. I flera fall har vi funnit att litteraturlistorna är inaktuella,  att de innehåller för få böcker, att de representerar ett föråldrat perspektiv, domineras av etik-litteratur eller saknar ett historiskt perspektiv. I några enstaka fal allt på samma gång.

Precis som i näringslivet, finns det inget egenvärde att ha en massa kontakter med omvärlden, om man är osäker på när man ska använda vilken kontakt och till vad. De case som valts ut och de personer exempelvis Handelshögskolan i Stockholm tar in som föreläsare är i många fall representanter för en skola där synen på CSR är att det handlar om riskminimering och om ett moraliskt ansvar, inte som något som driver innovation och lönsamhet, vilket vi tycker är ett lämpligare angreppssätt för en skola som utbildar framtidens företagsledare.

Trots de brister vi funnit i vår kartläggning var det primära syftet med kartläggningen inte att hänga ut de lärosäten som fått lägst betyg, men att skaffa sig en uppfattning om läget och föreslå förbättringar, för att i slutänden hjälpa fler studenter vara bättre förberedda för verkligheten i näringslivet. Och jag lovar; den är inte teoribaserad och den handlar inte om att minimera risk, utan att maximera möjligheter.

Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet, som i vår kartläggning får högst betyg, skulle kunna bli ännu bättre genom att ta in  fler föreläsare från näringslivet, varje termin. Och Handelshögskolan i Stockholm, som får lägst betyg är redan på väg att göra om sin utbildning för att inkludera mer case, bli bättre på att välja ut affärs-män och kvinnor, snarare än människor från affärslivet, som föreläsare och har ett väldigt lovande initiativ som handlar om att använda spel som ett sätt att öka inlärningen. Handelshögskolan i Umeå behöver å andra sidan bara uppdatera sin litteraturlista och låta kurserna handlar mer om marknadsandelar och mindre om marknadsföring.

För att Lunds Universitet ska bli bra behöver de bara applicera samma formel som givit lärosätet sin främsta konkurrensfördel inom alla andra områden – närheten till innovationsdrivna företag. Vid Malmö Högskola – den lite udda fågeln i samlingen – har man lagt ett ägg till något som kan riktigt bra – med mer influens från näringslivet och lite mer självförtroende kan man karva ut en helt egen intressant profil. Stockholms Universitet bör förmodligen slå in ännu hårdare på sitt spår med att vara forskningsförberedande och se ett underbetyg från oss vi-vill-ha-konkreta-case-från-verkligheten-fanatiker som ett tecken på att de är på rätt väg att ha de skarpaste forskarna på området, så länge de kommer ihåg att också utgå från Porter & Kramers artikel från 2006 ibland. Och Uppsala – med en av de mest namnkunniga och respekterade fakulteterna på området ser vi att det finns en plats för dem där man studerar CSR ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, inte minst med fokus på de statliga bolagen som ibland har en lite bredare roll än privatägda företag.

Denna artikel är hämtad ur CSR i PRAKTIKEN  / Per Grankvist

Comments